9A
sitter just nu och lyssnar på forever young, och just nu, just idag, dagen innan
skolavslutningen, dagen innan 9A inte kommer vara 9A längre, finns det ingen bättre låt i hela världen än den!
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, orden räcker inte till och orden finns inte riktigt..
jag vet att jag kommer stor grina imorgon, det kanske låter fjantigt. men om man har spenderat 2 år
med dessa fantastiska människor som var och en är så himmla bra på deras alldeles egna sätt så är det inte
det minsta fjantigt. och jag skulle just nu göra vad som helst för att stoppa tiden och spola tillbaka!
spola tillbaka till då man tyckte att det kändes som en evighet innan vi allihopa skulle sluta nian och
spola tillbaka till alla roliga grejer vi har gjort och upplevt tillsammans och göra om dom allihop.
jag kommer sakna varenda en, och just nu känns det förjävligt rent ut sagt. och jag tror inte det är förräns
precis nu det har slagit mig att jag kommer inte få se min klass, våran klass, 9A:s klass fem dagar i veckan
52 veckor om året längre.
vi hjälper alltid varandra, vi kämpar alltid, vi ger aldrig upp, vi stöttar varandra, vi ser till att alla mår bra och
vi försöker se till att alla trivs. att behöva sätta ändelser på dessa meningar, som: vi hjälpte, vi kämpade, vi gav och så vidare känns riktigt jobbigt. och den här tiden som vi har haft tillsammans är någonting som jag aldrig kommer glömma,
och vad som än händer är det en sak som jag alltid kommer bära med mig.
jag önskar med hela mitt hjärta att det inte ska vara imorgon som vi ska tvingas säga hejdå till alla med gråten i
halsen. jag önskar med hela mitt hjärta att vi bara fick göra om allting. för en klass som den här kommer aldrig
mer gå att hitta, men det enda jag kan göra just nu är att säga TACK för den här tiden vi har haft tillsammans.
jag vill inte att det här ska kännas som ett hejdå, jag vill att det här ska känna som ett vi ses snart igen.
för det är precis så det ska bli, vi ska ses snart igen. och vi ska inte tappa kontakten. vi ska träffas allihopa,
kanske inte precis lika ofta, men vi ska träffas! det ska vara precis som förut, bara att man inte ses varje morgon klockan 08.30 och sitter sammlade i samma klassrum allihopa.
nu börjar jag snubbla på orden, det finns egentligen så mycket mer att skriva. men det går bara inte.
det vi hade var något speciellt, och jag vill & hoppas att alla bär med sig en bit av det.
diamonds are forever.
skolavslutningen, dagen innan 9A inte kommer vara 9A längre, finns det ingen bättre låt i hela världen än den!
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, orden räcker inte till och orden finns inte riktigt..
jag vet att jag kommer stor grina imorgon, det kanske låter fjantigt. men om man har spenderat 2 år
med dessa fantastiska människor som var och en är så himmla bra på deras alldeles egna sätt så är det inte
det minsta fjantigt. och jag skulle just nu göra vad som helst för att stoppa tiden och spola tillbaka!
spola tillbaka till då man tyckte att det kändes som en evighet innan vi allihopa skulle sluta nian och
spola tillbaka till alla roliga grejer vi har gjort och upplevt tillsammans och göra om dom allihop.
jag kommer sakna varenda en, och just nu känns det förjävligt rent ut sagt. och jag tror inte det är förräns
precis nu det har slagit mig att jag kommer inte få se min klass, våran klass, 9A:s klass fem dagar i veckan
52 veckor om året längre.
vi hjälper alltid varandra, vi kämpar alltid, vi ger aldrig upp, vi stöttar varandra, vi ser till att alla mår bra och
vi försöker se till att alla trivs. att behöva sätta ändelser på dessa meningar, som: vi hjälpte, vi kämpade, vi gav och så vidare känns riktigt jobbigt. och den här tiden som vi har haft tillsammans är någonting som jag aldrig kommer glömma,
och vad som än händer är det en sak som jag alltid kommer bära med mig.
jag önskar med hela mitt hjärta att det inte ska vara imorgon som vi ska tvingas säga hejdå till alla med gråten i
halsen. jag önskar med hela mitt hjärta att vi bara fick göra om allting. för en klass som den här kommer aldrig
mer gå att hitta, men det enda jag kan göra just nu är att säga TACK för den här tiden vi har haft tillsammans.
jag vill inte att det här ska kännas som ett hejdå, jag vill att det här ska känna som ett vi ses snart igen.
för det är precis så det ska bli, vi ska ses snart igen. och vi ska inte tappa kontakten. vi ska träffas allihopa,
kanske inte precis lika ofta, men vi ska träffas! det ska vara precis som förut, bara att man inte ses varje morgon klockan 08.30 och sitter sammlade i samma klassrum allihopa.
nu börjar jag snubbla på orden, det finns egentligen så mycket mer att skriva. men det går bara inte.
det vi hade var något speciellt, och jag vill & hoppas att alla bär med sig en bit av det.
diamonds are forever.
Kommentarer
Trackback
